chokladstaty

Jag får skolans filtar att lukta rök, lyssnar Kent, njuter av att det för en gångs skull inte regnar novemberregn utan istället ser små solstrålar bakom grå moln, läser gamla dagböcker och känner mig friskare än någonsin. Någonstans snart ska jag på äventyr där hemmafester väntar, har en fin flicka att mejla mina tankar till (en Hjälte), förvånas över absurda minnen, får ångest över fina bloggar.

Snart jag ska iväg härifrån ett tag. Bara om några veckor kvar. Längtar tills jag får andas annorlunda syre.

Jag vill vara med om ett riktigt äventyr. Åka till amsterdam innan det är försent, gå på göteborgs gator och bara inte förstå att henrik faktiskt kan ha gått där. Bila genom hela sverige med glada popsånger och leva carpe diem.

Att spendera en fredagskväll i tequiladimma med sötiga flickor är det närmaste jag kan komma ett äventyr just nu.

bland all gråhet.

Allting värker. Jag är överöst av vackra kärlekshistorer, sånt är så vackert utifrån. Jag har hört fina ord från en kärlekskrank flicka bland regnande höstlöv, mor och hennes käresta har berättat om deras känslor. Överallt finns dom där känslorna som egentligen inte ska komma förrän om flera månader när allting tinar upp igen.



Det här är den största flippa-ut-låten i mitt liv. Den är underbar och jag använder den varje gång jag vill känna mig stark. Kanske just därför är den min mest spelade låt på ipoden.

Winnerbäck var inställt. I besvikelsen satte sig sara och jag på en stengrej och drack öl och deppade tills vi kom fram till att vi INTE ville hem. Istället blev det hänga gubbe och dyrt kaffe och flickan som lekte med elden.
I mitt rum ligger allting i ruiner, och där någonstans ligger också jag.

Ikväll ska mitt hjärta tinas till (förhoppningsvis) aukustiska gitarrer och underbara texter sjungda av mannen Lars Winnerbäck. Även fast jag är dödstrött på allt tror jag att en konsert är precis vad jag behöver, särskilt när jag kanske får höra dessa ord yttras; här sitter jag och baddar såren med salt, det går åt helvete med allt.

Idag blandas drömska drömmar och cyniska tankar i en enda röra. Märkte att BDdokumentären har tagits bort från svt och det är allmänt ledsamt. Massa lakritsgodisar äts sönder och fyller min mage med onödiga cellulituppbyggare. Ingenting känns på riktigt, sover jag?
Fortsätter att drömma istället, tömmer diskmaskinen och låter rastlösheten nypa mig i fingrarna.

Tack för din hjälp. Du fick mig att känna mig trygg nog att dela med mig av mina tankar och känslor. Att till slut våga se någon i ögonen under en längre tid. Inse att alla inte ser att jag är ett ufo. Tack för att du spenderade tid till att hjälpa mig, och försökte hitta en person som var lämplig för mig i fortsättningen.

kärlek + depression + musikalitet + ärlighet = Broder Daniel

Sång, dans, MYCKET skratt, påverkade ögon, viktiga samtal.
<3













höstlovets låtar på repeat

Allting känns frånvarande, avstängt. Jag lever i någon sorts höstlovsbubbla, är påverkad i princip varje dag, och främmande saker händer. Det känns som att hela veckan egentligen har varit en lång lång lång dröm som både är vacker och läskig.
Jag blir rädd när allting är annorlunda. Tappar fotfäste. Vill ha trygghet, då allt känns som vanligt. Lyssnar på BD för att komma ihåg mig själv, försöker lägga upp planer som inte är ansträngande. Till och med att ligga i soffan är jobbigt, timmarna bara går och jag tröttnar.



Flickan som ligger i soffan min får mig lugnare. <3

Allting är förändrat.
Det känns bra.